Jag har alltid haft en väldigt tydlig bild av vem jag är, innerst inne, och jag har aldrig haft särskilt svårt att leva efter bilden. Det är ingen påhittad identitet eller ”fake it till you make it”-lösning, det är helt enkelt bara jag. Jag vet att den bilden började målas upp väldigt tidigt i livet och jag har fortsatt på konstverket dag efter dag, försökt att förfina och utveckla. Det har inte alltid varit helt lätt dock att hålla sig på banan, det tror jag att alla har upplevt. Jag har ofta känt mig som ett svart får men har vant mig vid känslan. Med åldern har det svarta fåret förvandlats till något som mer liknar en påfågel, åtminstone för min egen inre bild. På sistone har jag däremot känt att jag har glidit ur ramen för mitt konstverk och blivit mer av en instagramvänlig, spackeltavla i beige toner. Ni vet en sådan som många influencers DIY:ar av en canvas, spackel och lite beige färger? Och, absolut inget fel i det, men det är inte jag. Ge mig Botticelli tack!

Jag har gått några ronder mot denna tillfälligt beige version av mig själv och känt lite förvirring. Kanske är det min ascendent i vågen som har strävat efter en slags balans och därmed skapat denna känsla av plötslig identitetskris..? Den sidan av mig har förmodligen försökt åstadkomma mindre maskeradkänsla och mer konvention? Men, så en dag var jag på Emporia med min dotter och sprang på följande skor…

Dessa skor fick mig att glömma allt vad balans heter, bokstavligen och bildligt talat. Måste äga. Trots alla kullerstensgator i Lund. Dock tvekade jag inför köpet till min dotters stora besvikelse. Sedan sa hon något som fick mig att verkligen börja tänka; ”Mamma vad har hänt? Förr gick du alltid i klackar och körde din egen grej, till och med när vi var små sprang du runt i klackar. Du har blivit alldeles för trendig i din stil nu. Och allt började med dina chunky boots du köpte förra året.” Detta träffade rakt där det skulle. Bulls eye. Vad har hänt med mig? Jag har blivit, ve och fasa, B E K V Ä M. Det som absolut inte få hända. Att bli bekväm innebär för mig att sluta sträva, sluta försöka och istället falla in i fållan. Att bli fotriktig och praktisk. Ska tillägga att de ovan nämnda chunky bootsen tvekade jag verkligen inför att köpa, men gick emot min känsla och aldrig har jag fått så mycket komplimanger för mina skor som då… vet inte om det säger mer om mig eller min omgivning?

Just nu lever jag inte som jag lär, och har nog inte gjort det senaste året. Anledningarna är nog mer än en, men det måste bli ändring. Första steget mot detta blev att jag härom fredagen plockade fram mina högklackade boots inför en utekväll. Resultatet blev blåsor under trampdynorna, men jag kände mig bekväm i all min obekvämlighet och betydligt mer som mig själv igen…

Så, ska jag köpa de vinröda lackiga klackiga rosettskorna?