Alltid, och då menar jag alltid, leder min ”blogg-karriär” till nederlag och misslyckande. Alltså, mitt liv hänger ju inte på en blogg, men det tråkiga är att jag är så oerhört styrd av inspiration att det förstör för mig. Bloggandet är egentligen mer en terapeutisk aktivitet än ett måste, jag måste inte låta andra ta del av mina tankar och livssituationer, men eftersom jag är en skrivande människa så är det på något vis en nödvändighet. Jag har i perioder av mitt vuxna liv bloggat. När jag var småbarnsförälder och mitt uppe i en viss typ av kaos och rollkonflikter bloggade jag om den vardagen vilket var mycket uppskattat av många faktiskt, tills jag blev nedslagen av att några i min närhet uttryckte sitt ogillande och jag tappade motivationen.

Därefter har det inre blivit sig riktigt likt. Jag har gjort trevande försök, i olika perioder i livet då behovet att skriva av mig funnits, men nu är vi alltså här igen. Jag har struntat i denna domän sedan advent ungefär. Och jag har ingen eller inget att svara upp till. Men jag har ett behov av att skriva.

Så, en liten uppdatering sedan sist är kanske på sin plats. Detta är ju min digitala dagbok som jag delar med mig av. I årsskiftet flyttade en ny kollega in på min salong. Mycket trevligt komplement till min egen verksamhet och en mycket härlig kollega dessutom. Salongen är just nu väldigt mycket under konstruktion, men det blir bättre och bättre och jag ser fram emot att införliva en massa roliga idéer som vi båda har.

Inför, eller i början av, ett nytt år pratas det alltid om nyårslöften. Jag har slutat med att avlägga löften eftersom det aldrig funkar ändå och det slutar bara med att man mår dåligt över att ha brutit dem. Däremot sätter jag numera upp mål istället. Det intressanta är att mina mål oftast gäller min verksamhet. Å andra sidan ÄR jag min verksamhet, vilket i sig är ett dilemma då det innebär att jag har mycket svårt att skilja på jobb och privat. Det går helt enkelt inte. Jag ÄR mitt jobb. Men jag antar att det är så det är när man lever på sitt intresse? Det värsta jag vet är dock när folk säger att jag lever på min hobby… för så är det absolut inte. Jag lever på att göra det jag älskar att göra, men det är ingen hobby, jag gör annat på den lilla fritid jag har och att reducera mitt hårda slit till en hobby är att skända. Målet för 2025 är att kräva min rätt och inte låta någon utnyttja mig. Jobba mindre och tjäna mer. Min hälsa är också ett mål jag strävar efter att uppnå. Sedan 2020 har hälsa verkligen tagit stryk, pandemin bland annat har fullständigt tagit knäcken på min hälsa. Först oron över att företaget kanske inte skulle överleva till att sedan bli fullständigt överbelastad. Men hellre vara överöst med jobb än att ha brist på det.

Jag har rannsakat mig själv och insett att jag verkligen behöver ändra på en sak för att komma vidare i livet, och det är att kräva min rätt och förstå att det är helt okej. På alla fronter i livet utom en, är jag fullt införstådd med mitt egenvärde. Jag vet när det är dags att gå, att avsluta och bryta, utom på en nivå. Min medmänskliga sida sätter käppar i hjulet för mig, och det känns liksom som min ”final boss” att möta. Klarar jag det så klarar jag allt!

Imorgon blir det ledig dag och på kvällen middag med ”svarta hålet”. Underbart!