Hejdå!

Jag älskar alltid känslan som uppstår efter nyår. Nytt, oskrivet blad. Känslan tar form redan under hösten för att sedan verkligen kulminera vid årsskiftet. Dock är det få gånger som jag längtat så mycket efter att ta farväl av ett år som nu, 2025. Det känns som att många med mig tycker att det har varit ett lite ”konstigt” år. För mig känns 2025 som någon slags mellanakt, halvlek, eller vad man nu ska kalla det. Det har verkligen varit ett år med blandat i påsen så att säga. Allt har inte varit gott, det har varit en del sura karameller. När jag summerar det finns det självklart ett par väldigt positiva inslag, bl a att min ene son har hittat en väg som han trivs med och visar stor talang för. Min andre son har äntligen fått utfört sin gigantiska käkkirurgi som han förberetts för under några års tid, och som är en följd av misstag som gjorts från specialisttandvården. Det är skönt att det äntligen blev av, att resultatet är jättebra och han börjar må bättre. Men det har varit en ”resa” minst sagt, som jag kanske inte var helt beredd på.

Jag blev behörig yrkeslärare på gymnasium och vuxenutbildning, något jag borde vara stolt över och fira.

I början av 2025 hade vi, inom loppet av ett par dagar, tre dödsfall i familj och vänskapskrets. Samtliga väldigt sorgliga och oväntade. Utöver detta har farfar brutit nacken och vi har kastats mellan hopp och förtvivlan i kampen om rätt hjälp. Tack och lov är han positiv, stark och extremt seg.

Det har varit jobbrelaterade saker som har varit utmanande, samtidigt som det har utvecklat mig. Trots detta har det varit ett år där lågkonjukturen knappast visat sig, jag har varit fullbokad och struntat i att ta semester. Däremot tog jag för första gången på 10 år ledigt en hel vecka och åkte till Frankrike på höstlovet, något jag har extremt svårt för att unna mig. Men, det fick mig att inse att det är något jag behöver göra, precis som alla andra människor därute.

Sammanfattningsvis har det varit ett år som manglat mig men som också fått mig att komma till viktiga insikter och jag tror, med facit i hand, att det har förändrat något i grunden. Och det är positivt.

Målen för 2026 är att prioritera min hälsa och välmående. Det har fullständigt bortprioriterats de senaste åren när jag har kämpat mig genom en pandemi som egenföretagare, jobbat ca 120 % och studerat 50 %. Jag går aldrig till doktorn om jag inte absolut måste, och under de senaste två åren har jag varit där för att jag trott att det är fel på min sköldkörtel eftersom jag mått dåligt på olika sätt och gått upp i vikt. Doktorn konstaterade att mitt system är stressat och att jag behöver lugna ner mig. Hur i hela friden ska jag göra det!? Jag älskar mitt jobb och ÄR mitt jobb. Det är på gott och ont. Sakta men säkert har jag gjort små förändringar i tillvaron som haft lite positiva effekter; jag känner lite mer inre lugn, håret växer igen och återhämtar sig, hälften av kilona har försvunnit och jag ser med tillförsikt på att det ska fortsätta framåt 2026. Jag behöver hitta tillbaka till mig, fast en uppgraderad version.