The Vanity Diaries

En sak som är återkommande för många av oss i branschen är stressen som uppstår när kunder råkar välja fel behandling och därmed fel tidsåtgång. Jag säger ”råkar” eftersom jag vill utgå ifrån att det är just av misstag som det sker. Som kund är det naturligtvis inte lätt att veta hur lång tid som krävs för olika behandlingar, men ett bra tips är att titta närmre på utgångsläget. Om det exempelvis gäller återbesök vid fransförlängning – hur ser det ut i spegeln? Hur mycket ser ut att finnas kvar i förhållande till hur det såg ut när jag sist lämnade salongen och det var påfyllt?

Naturligtvis är det i princip omöjligt för en kund att med blotta ögat se hur mycket som de facto försvunnit, men en bra tumregel är att tänka på vilket sluresultat som önskas? Ska det vara lika fylligt som sist eller kan jag leva med lite glesare fransar? Utifrån det som syns i spegeln och målbilden får man sedan försöka välja behandling. Jag tror att de flesta stylister som har bokningssystem också har beskrivit ganska väl vad varje behandling innebär. Däremot kan det självklart vara olika hur stylisterna benämner sina behandlingar. I mitt fall benämner jag tidsåtgången som small (40 min), medium (60 min) och large (90 min) för singelfransar exempelvis. Small, medium och large har alltså inget med utseendet på fransarna att göra egentligen, utan snarare hur mycket tid som behövs, och naturligtvis påverkar det ju det slutgiltiga utseendet. Om du som kund egentligen behöver 60 minuter för att resultatet ska se fylligt ut, men av olika skäl väljer 40 min, så kommer fransarna självklart se glesare ut. Om man medvetet väljer en kortare tid kan man som kund inte heller ställa krav på att stylisten ska leverera ett resultat som egentligen kräver längre tid. Då blir det en stressad situation och sämre kvalitet på arbetet, hur snabb hen än är.

Jag har kunder som medvetet väljer en kortare tid av exempelvis ekonomiska skäl, eller p g a tidsbrist, och det är verkligen helt och hållet ett eget val och absolut okej med mig, men de är också medvetna om att jag levererar det som levereras kan under den tiden. Så långt är ju allt perfekt, vi är överens. Sedan finns det människor som ”väljer fel” och förväntar sig att mirakel ska utföras. Väldigt vanligt framförallt när det kommer till naglar, som fortfarande är en behandling som är svår att ta ordentligt betalt för. Man vill ha jobbet utfört snabbt och billigt men förväntar sig avancerad design och kvalitet. Som stylist har man förståelse för att det som sagt inte är lätt för kunden alltid, men att läsa informationen som hör till varje behandling är A och O. I en del fall är det lätt att genomskåda att kunden själv medvetet har valt en billigare behandling och ursäktar det med att man inte förstod, men vill ändå ha ett väldigt avancerat resultat. Detta leder till att man som nagelterapeut/stylist blir oerhört stressad samt orolig över att inte göra kunden nöjd och eventuellt få en dålig recension på orättvisa grunder. Till syvende och sist vill vi göra all kunder nöjda och glada med resultatet.

Idag kom jag på att jag haft en del projekt liggandes som jag ännu inte blivit färdig att publicera i mina sociala medier, bland annat denna lilla guide som kunderna kan läsa genom inför sin första bokning.

Därefter följer en karusell med några användbara tips för kunder inför bokning av naglar, fransar och bryn. Jag nålade fast den på min instagram så att både nya och återkommande kunder kan återkomma till den om det behövs.

Såhär exempelvis. Förhoppningen är att det ska underlätta. Kanske ett tips till dig som läser, om du själv är stylist?

Det jag tycker är utmanande när jag skapar den här typen av innehåll är alla val jag måste göra… jag får problem när det presenteras för många olika teckensnitt, färgsättningar och så vidare. Min kreativa hjärna går i gång och får svårt att välja. Det ska ju dessutom passa mitt eget brand, och signalera att det faktiskt är mitt content.

Nåväl, det var dagens pladder. Nu ska jag fortsätta redigera utbildningsmaterial som snart ska publiceras!

Au revoir!

I slutet av april är det återigen dags för Cosmonord-mässan och SM i fransförlängning, ett roligt event för oss i branschen som både får möjlighet att få våra kunskaper bedömda men också kolla in det senaste på marknaden. Jag har besökt mässan under några års tid, både som gäst och tävlande men också i sällskap med utställare i monter. Att stå i monter är i sig ett projekt som kräver mycket arbete och förberedelser och man kan aldrig veta vad det mynnar ut i resultatmässigt. På samma sätt är det att tävla – det är enormt mycket förberedelser och hur det går i slutänden kan man förstås aldrig veta, det ligger både i mina och andras händer. Sist tävlade jag spontant, hittade min modell ett par dagar innan och hade inte ens hunnit analysera hennes ögonbryn eller förbereda något. Som tur är har jag Jessica Hellback, min vän och branschkollega, som är tävlingsveteran vid detta laget (OCH icke att förglömma; Sverige-mästarinna i lashlift), som peppade och försökte förbereda mig. Men, nu verkar det dock vara sluttävlat på ett tag då arrangörerna av SM nyligen gick ut med informationen att tävlingen (efter i år, 2025) inte kommer att genomföras på ett bra tag. De lät meddela att det inte är ett avsked, men att det är dags att revidera konceptet och kanske återkommer SM i ny tappning? Det vore synd om det försvinner helt, men jag kan förstå att det är tråkigt med lågt deltagarantal, som är en anledning till varför tävlingen läggs ned åtminstone tillfälligt. Bra idé att se över konceptet tycker jag, ibland behövs det förnyelse och förhoppningsvis får vi se SM framöver igen. Det är viktigt för branschen att vi har något gemensamt att se fram emot och engagera oss i.

Bilder från mitt deltagande i SM, browlift, i kategorin för oss som utbildar andra.

Jag kommer åka till Cosmonord i år också för att botanisera på mässan, samt ha ett och annat kul möte och projekt på plats. Ser verkligen fram emot det! Men det allra bästa är ändå att träffa mina branschkollegor och det blir alltid lite bubbel och babbel på kvällarna, så nice!

Lite allmänt svammel avslutningsvis – jag trivs i min nya lokal men det finns hela tiden saker att göra! I kombination med att alltid vara fullbokad, samt alla andra pågående projekt så blir det lite övermäktigt stundtals. Men jag är så otroligt tacksam över att jag fick möjlighet till den här vackra sekelskiftesvåningen där jag kan förverkliga alla mina drömmar. Jag har så många pågående idéer och projekt att det verkligen är läge att ta tag i det där med att skriva checklistor… undrar när jag egentligen ska lära mig det? Det är som om jag ser list-människor som en annan art, som jag helt saknar koppling till. Hur ändrar jag på detta? Jag antar att det ”bara” är att göra det, alltså att börja skriva listor, men varför ska det vara så svårt!? Tips, någon?

Au revoir!

Alltid, och då menar jag alltid, leder min ”blogg-karriär” till nederlag och misslyckande. Alltså, mitt liv hänger ju inte på en blogg, men det tråkiga är att jag är så oerhört styrd av inspiration att det förstör för mig. Bloggandet är egentligen mer en terapeutisk aktivitet än ett måste, jag måste inte låta andra ta del av mina tankar och livssituationer, men eftersom jag är en skrivande människa så är det på något vis en nödvändighet. Jag har i perioder av mitt vuxna liv bloggat. När jag var småbarnsförälder och mitt uppe i en viss typ av kaos och rollkonflikter bloggade jag om den vardagen vilket var mycket uppskattat av många faktiskt, tills jag blev nedslagen av att några i min närhet uttryckte sitt ogillande och jag tappade motivationen.

Därefter har det inre blivit sig riktigt likt. Jag har gjort trevande försök, i olika perioder i livet då behovet att skriva av mig funnits, men nu är vi alltså här igen. Jag har struntat i denna domän sedan advent ungefär. Och jag har ingen eller inget att svara upp till. Men jag har ett behov av att skriva.

Så, en liten uppdatering sedan sist är kanske på sin plats. Detta är ju min digitala dagbok som jag delar med mig av. I årsskiftet flyttade en ny kollega in på min salong. Mycket trevligt komplement till min egen verksamhet och en mycket härlig kollega dessutom. Salongen är just nu väldigt mycket under konstruktion, men det blir bättre och bättre och jag ser fram emot att införliva en massa roliga idéer som vi båda har.

Inför, eller i början av, ett nytt år pratas det alltid om nyårslöften. Jag har slutat med att avlägga löften eftersom det aldrig funkar ändå och det slutar bara med att man mår dåligt över att ha brutit dem. Däremot sätter jag numera upp mål istället. Det intressanta är att mina mål oftast gäller min verksamhet. Å andra sidan ÄR jag min verksamhet, vilket i sig är ett dilemma då det innebär att jag har mycket svårt att skilja på jobb och privat. Det går helt enkelt inte. Jag ÄR mitt jobb. Men jag antar att det är så det är när man lever på sitt intresse? Det värsta jag vet är dock när folk säger att jag lever på min hobby… för så är det absolut inte. Jag lever på att göra det jag älskar att göra, men det är ingen hobby, jag gör annat på den lilla fritid jag har och att reducera mitt hårda slit till en hobby är att skända. Målet för 2025 är att kräva min rätt och inte låta någon utnyttja mig. Jobba mindre och tjäna mer. Min hälsa är också ett mål jag strävar efter att uppnå. Sedan 2020 har hälsa verkligen tagit stryk, pandemin bland annat har fullständigt tagit knäcken på min hälsa. Först oron över att företaget kanske inte skulle överleva till att sedan bli fullständigt överbelastad. Men hellre vara överöst med jobb än att ha brist på det.

Jag har rannsakat mig själv och insett att jag verkligen behöver ändra på en sak för att komma vidare i livet, och det är att kräva min rätt och förstå att det är helt okej. På alla fronter i livet utom en, är jag fullt införstådd med mitt egenvärde. Jag vet när det är dags att gå, att avsluta och bryta, utom på en nivå. Min medmänskliga sida sätter käppar i hjulet för mig, och det känns liksom som min ”final boss” att möta. Klarar jag det så klarar jag allt!

Imorgon blir det ledig dag och på kvällen middag med ”svarta hålet”. Underbart!

Så har det blivit andra advent och ytterligare en påminnelse om hur tiden springer iväg. Helgen har bestått av arbete på salongen, en AW med min kära kusin och alldeles för mycket godsaker.

Resten av helgen bestod som sagt i arbete och umgänge av det mer romantiska slaget så att säga. God mat, dryck och en tur till Malmö för lite shopping och strosande.

I övrigt försöker jag bocka av önskelistor och är i tagen att förbereda salongen för min nya kollega som kommer in efter årsskiftet, det ser jag fram emot. Lämnar er med en tanke; där du är idag var bara en dröm för några år sedan…

Gokväll 🎀

Första advent idag och inte ett pynt eller ljus i staken siktat på denna adress … endast en liten trumslagarpojke från novent vittnar om att julen är i antågande. Jag älskar jul men känner enorm stress just nu. Igår jobbade jag en extra dag på salongen som avslutades med Adventsmingel. Relativt spontant och enkelt men väldigt trevligt! Kul att så många ville komma och kvällen ville aldrig riktigt ta slut.

På salongen har julen i alla fall börjat smyga sig in. Jag har aldrig i mitt liv haft en vit gran men min kollega Matilda kom med den här och jag är positivt överraskad!

Den här dagen kommer bestå i att hinna ikapp på hemmaplan. Städning och pynt. Förhoppningsvis lite lugn och ro.

Glad första Advent!

Ninchen

I går, lördag, kom delar av släkten på relativt spontant mingel på salongen. Passande nog föll snön över Lund redan på fredagen. Det får staden att kännas som en sagolik snöglob, magiskt och mystiskt.

I veckan har min ena elev tiggt och bett om att få julpynta. Normalt sett älskar jag att göra det men just nu känns det som en välsignelse om någon annan gör det.

Idag har jag lyckats förbereda annonser inför black friday, en ”högtid” som jag egentligen föraktar men tänker att mina kunder ska få något tillbaka för att det stöttar min verksamhet år efter år.

Novent, perioden från första november och fram till advent för alla som inte orkar vänta. Jag har alltid älskat julen, det blir på något vis ett ljus i mörkret som ju pågår en majoritet av året på denna delen av klotet. Jag försöker smyga in något litet pynt här och där utan att överdriva, jag vill inte hinna tröttna, men i år känns det nästan som att novent-pyntet kanske blir det enda pyntet..!? Stressad över att både salongen och hemmet ska pyntas, jag behöver utöka beståndet eftersom jag nu har 90 kvm skönhetssalong i sekelskiftesstil som ska pyntas. I min förra lilla salong på 35 kvm var det inte så svårt att göra det maffigt med små medel. Nåväl, detta året får passera som ett slags mellanspel. Flytten till nya salongen kom liksom plötsligt, mina tankar manifesterades fortare än anat och det var ju bara att hoppa ombord för att inte missa möjligheten när den gavs.

Jag tycks även ha målat in mig i ett hörn av glöggmingel och diverse projekt som ska avklaras innan årsskiftet… men det ska väl redas ut på ett eller annat sätt. Jag har jobbat så mycket de senaste åren att det sociala möjligen har blivit lite lidande, som egenföretagare är det ju inte så att jag går på julbord med jobbet precis… åtminstone inte så länge jag är den enda som arbetar på salongen. Ibland kan jag nästan sakna det där, som kanske var det roligaste med att vara anställd haha. Julfester med diverse skämskudde-episoder allt vad kvällen led. I år blir december dock fullspäckad med både jobb och socialt, men man lever här och nu en gång i detta liv så lika bra att försöka få ut det mesta av det.

Veckan fortskrider alltså med fullbokade, långa dagar och den lurande ångesten över att inte hinna plocka fram julpynt till glöggminglet på lördag. Men, vad spelar det egentligen för roll? Jul blir det oavsett och det vet alla. Jag är perfektionist men inte anal, får ge mig själv lite space.

Jag har alltid haft en väldigt tydlig bild av vem jag är, innerst inne, och jag har aldrig haft särskilt svårt att leva efter bilden. Det är ingen påhittad identitet eller ”fake it till you make it”-lösning, det är helt enkelt bara jag. Jag vet att den bilden började målas upp väldigt tidigt i livet och jag har fortsatt på konstverket dag efter dag, försökt att förfina och utveckla. Det har inte alltid varit helt lätt dock att hålla sig på banan, det tror jag att alla har upplevt. Jag har ofta känt mig som ett svart får men har vant mig vid känslan. Med åldern har det svarta fåret förvandlats till något som mer liknar en påfågel, åtminstone för min egen inre bild. På sistone har jag däremot känt att jag har glidit ur ramen för mitt konstverk och blivit mer av en instagramvänlig, spackeltavla i beige toner. Ni vet en sådan som många influencers DIY:ar av en canvas, spackel och lite beige färger? Och, absolut inget fel i det, men det är inte jag. Ge mig Botticelli tack!

Jag har gått några ronder mot denna tillfälligt beige version av mig själv och känt lite förvirring. Kanske är det min ascendent i vågen som har strävat efter en slags balans och därmed skapat denna känsla av plötslig identitetskris..? Den sidan av mig har förmodligen försökt åstadkomma mindre maskeradkänsla och mer konvention? Men, så en dag var jag på Emporia med min dotter och sprang på följande skor…

Dessa skor fick mig att glömma allt vad balans heter, bokstavligen och bildligt talat. Måste äga. Trots alla kullerstensgator i Lund. Dock tvekade jag inför köpet till min dotters stora besvikelse. Sedan sa hon något som fick mig att verkligen börja tänka; ”Mamma vad har hänt? Förr gick du alltid i klackar och körde din egen grej, till och med när vi var små sprang du runt i klackar. Du har blivit alldeles för trendig i din stil nu. Och allt började med dina chunky boots du köpte förra året.” Detta träffade rakt där det skulle. Bulls eye. Vad har hänt med mig? Jag har blivit, ve och fasa, B E K V Ä M. Det som absolut inte få hända. Att bli bekväm innebär för mig att sluta sträva, sluta försöka och istället falla in i fållan. Att bli fotriktig och praktisk. Ska tillägga att de ovan nämnda chunky bootsen tvekade jag verkligen inför att köpa, men gick emot min känsla och aldrig har jag fått så mycket komplimanger för mina skor som då… vet inte om det säger mer om mig eller min omgivning?

Just nu lever jag inte som jag lär, och har nog inte gjort det senaste året. Anledningarna är nog mer än en, men det måste bli ändring. Första steget mot detta blev att jag härom fredagen plockade fram mina högklackade boots inför en utekväll. Resultatet blev blåsor under trampdynorna, men jag kände mig bekväm i all min obekvämlighet och betydligt mer som mig själv igen…

Så, ska jag köpa de vinröda lackiga klackiga rosettskorna?

Det har blivit dags för ett parfyminlägg!

Vid något tillfälle, mer än ett, har jag både läst och hört talas om att vår förmåga att känna doft är det sinne som står i närmast förbund med vårt minne. Dofter kan framkalla minnesbilder och känslor, det tror jag att alla kan instämma i. Bland annat av den anledningen intresserar parfym mig. Mitt parfymintresse är på en nivå som är galen. Denna ständiga jakt på ”signaturen” är helt vansinnig och dessutom onödig, jag tror inte man hittar en signatur om man är en riktig entusiast. Däremot har jag kommit fram till att jag hittills har några återkommande som jag köpt igen mer än en gång efter att de tagit slut, vilket måste innebära att de har en speciell plats i mitt hjärta. Sedan finns det dem som man kanske inte använder längre men som det ändå måste finnas en flaska av i samlingen.

Vi börjar med Chanel Coco eau de parfum. Detta kan vara den första doft som jag köpt mer än en gång och som jag använt tills det absolut inte kommer ens en liten antydan till droppe ur. Detta är en doft som skriker framgångsrik kvinna på 1980-talet, med axelvaddar, stort hår och smala klackar. Hon jobbar på kontor och återapplicerar cerise läppstift flera gånger dagligen, när hennes vita klumpiga telefon ringer måste hon avlägsna sitt enorma clipsörhänge i låtsasguld för att det inte ska skrapa emot luren. På den lilla fritid hon har ägnar hon sig åt att bada skumbad med det stora håret uppsatt högt på huvudet, med de cerise läpparna lätt särade och en martini på badkarskanten. Det händer att hon gör en man äran att få bjuda på middag ute, men hennes iskalla yta, självständighet och tjocka skinn på näsan skrämmer bort de flesta. Det bekommer henne egentligen inte eftersom den ende hon vill ha är otillgänglig annat än för enstaka, passionerade möten i natten. När dagen gryr dammar hon av sig känslorna och klackar vidare till kontoret med huvudet högt och försöker glömma det faktum att hon aldrig kommer göra något annat än att klättra på karriärstegen, dricka cocktails i viktiga sammanhang och återapplicera sitt cerise läppstift.

Förstår ni då vad detta är för doft? Den vrålar pondus, framgång och kvinnlig power! Men någonstans där i botten hittar vi en mjuk cashmeretröja, kleenex-box, ett glas rödvin och ett regnigt fönster med utsikt över storstadens glittrande skyline.

Denna kvalar in i kategorin ”Ska alltid finnas i samlingen”.

Jag har bloggat av och till i 100 år, av olika anledningar har jag slutat och börjat om och hållit på sådär i evigheter. Att läsa och framförallt skriva har skänkt mig nöje och tillfredsställelse så länge jag kan minnas, sedan jag lärde mig i princip. Jag har raderat allt gammalt och börjar nu om, i ett desperat försök att faktiskt lyckas vara mer kontinuerlig. Sist jag var riktigt bra på det var när mina barn var små. Då behövde jag skrivandet för att på något sätt reflektera över vardagen i backspegeln, det hjälpte mig att se på saker med humor och tillförsikt även när nuet kändes utmanande. För i backspegeln var det sällan så stort och svårt som det kändes i stormens öga. Med tre små kultingar fanns det mycket att reflektera över och skriva om. Jag var ung och på den tiden tyvärr sämre på att strunta i andras åsikter vilket gjorde att jag slutligen gav upp bloggandet, även om jag hade många läsare som verkligen uppskattade mina texter. Jag skrev ju egentligen inte bara för mig utan även för att jag visste att det kan ge andra något, igenkänning om inte annat.

Idag vet jag bättre och bryr mig faktiskt inte det minsta om vad andra eventuellt tycker om mitt skrivande eller hur jag väljer att leva mitt liv. Jag är en skrivande människa, som förmodligen aldrig kommer att avsluta min egen bok (eller böcker…) det finns massor av kapitel till ofärdiga böcker, men jag tror att det här formatet passar bättre just nu. Nu är jag 40+ och har hunnit uppleva en hel del, bloggens syfte är därför att dela med mig av erfarenheter jag har fått som kvinnlig entreprenör inom skönhetsbranschen bland annat.

Jag kom att tänka på hur mycket jag gillar blogg som format. På något vis har tidens anda gjort att vi lever i en värld där allt ska gå fort. Ingen har tålamod att genomleva mer än tre minuter av en video på tik tok eller en reel på instagram, och hur trevligt det än är så saknar åtminstone jag tiden då man läste en text och hann reflektera, utan alla flimrande intryck, ljud och effekter. Att läsa en blog blir, för mig i alla fall, som att bläddra i ett glossigt magasin och insupa inspiration i lugn och ro.

Dock har jag inget emot olika digitala plattformer och format, men jag tycker att vi behöver eftersträva en balans. Blogg är ett sätt att balansera på linan och kompromissa i en värld där jag ibland saknar doften av en tidning, känslan av trycksvärta på fingertopparna och nysningarna det framkallade. Bråken om vem som skulle läsa vilken del först (jag ville läsa B-delen med dödsannonser) och hur pappa i princip satt gömd bakom den enorma ”pappersväggen” vid frukost. En upplevelse våra barn aldrig kommer att få.