The Vanity Diaries

Så har det blivit andra advent och ytterligare en påminnelse om hur tiden springer iväg. Helgen har bestått av arbete på salongen, en AW med min kära kusin och alldeles för mycket godsaker.

Resten av helgen bestod som sagt i arbete och umgänge av det mer romantiska slaget så att säga. God mat, dryck och en tur till Malmö för lite shopping och strosande.

I övrigt försöker jag bocka av önskelistor och är i tagen att förbereda salongen för min nya kollega som kommer in efter årsskiftet, det ser jag fram emot. Lämnar er med en tanke; där du är idag var bara en dröm för några år sedan…

Gokväll 🎀

Första advent idag och inte ett pynt eller ljus i staken siktat på denna adress … endast en liten trumslagarpojke från novent vittnar om att julen är i antågande. Jag älskar jul men känner enorm stress just nu. Igår jobbade jag en extra dag på salongen som avslutades med Adventsmingel. Relativt spontant och enkelt men väldigt trevligt! Kul att så många ville komma och kvällen ville aldrig riktigt ta slut.

På salongen har julen i alla fall börjat smyga sig in. Jag har aldrig i mitt liv haft en vit gran men min kollega Matilda kom med den här och jag är positivt överraskad!

Den här dagen kommer bestå i att hinna ikapp på hemmaplan. Städning och pynt. Förhoppningsvis lite lugn och ro.

Glad första Advent!

Ninchen

I går, lördag, kom delar av släkten på relativt spontant mingel på salongen. Passande nog föll snön över Lund redan på fredagen. Det får staden att kännas som en sagolik snöglob, magiskt och mystiskt.

I veckan har min ena elev tiggt och bett om att få julpynta. Normalt sett älskar jag att göra det men just nu känns det som en välsignelse om någon annan gör det.

Idag har jag lyckats förbereda annonser inför black friday, en ”högtid” som jag egentligen föraktar men tänker att mina kunder ska få något tillbaka för att det stöttar min verksamhet år efter år.

Novent, perioden från första november och fram till advent för alla som inte orkar vänta. Jag har alltid älskat julen, det blir på något vis ett ljus i mörkret som ju pågår en majoritet av året på denna delen av klotet. Jag försöker smyga in något litet pynt här och där utan att överdriva, jag vill inte hinna tröttna, men i år känns det nästan som att novent-pyntet kanske blir det enda pyntet..!? Stressad över att både salongen och hemmet ska pyntas, jag behöver utöka beståndet eftersom jag nu har 90 kvm skönhetssalong i sekelskiftesstil som ska pyntas. I min förra lilla salong på 35 kvm var det inte så svårt att göra det maffigt med små medel. Nåväl, detta året får passera som ett slags mellanspel. Flytten till nya salongen kom liksom plötsligt, mina tankar manifesterades fortare än anat och det var ju bara att hoppa ombord för att inte missa möjligheten när den gavs.

Jag tycks även ha målat in mig i ett hörn av glöggmingel och diverse projekt som ska avklaras innan årsskiftet… men det ska väl redas ut på ett eller annat sätt. Jag har jobbat så mycket de senaste åren att det sociala möjligen har blivit lite lidande, som egenföretagare är det ju inte så att jag går på julbord med jobbet precis… åtminstone inte så länge jag är den enda som arbetar på salongen. Ibland kan jag nästan sakna det där, som kanske var det roligaste med att vara anställd haha. Julfester med diverse skämskudde-episoder allt vad kvällen led. I år blir december dock fullspäckad med både jobb och socialt, men man lever här och nu en gång i detta liv så lika bra att försöka få ut det mesta av det.

Veckan fortskrider alltså med fullbokade, långa dagar och den lurande ångesten över att inte hinna plocka fram julpynt till glöggminglet på lördag. Men, vad spelar det egentligen för roll? Jul blir det oavsett och det vet alla. Jag är perfektionist men inte anal, får ge mig själv lite space.

Jag har alltid haft en väldigt tydlig bild av vem jag är, innerst inne, och jag har aldrig haft särskilt svårt att leva efter bilden. Det är ingen påhittad identitet eller ”fake it till you make it”-lösning, det är helt enkelt bara jag. Jag vet att den bilden började målas upp väldigt tidigt i livet och jag har fortsatt på konstverket dag efter dag, försökt att förfina och utveckla. Det har inte alltid varit helt lätt dock att hålla sig på banan, det tror jag att alla har upplevt. Jag har ofta känt mig som ett svart får men har vant mig vid känslan. Med åldern har det svarta fåret förvandlats till något som mer liknar en påfågel, åtminstone för min egen inre bild. På sistone har jag däremot känt att jag har glidit ur ramen för mitt konstverk och blivit mer av en instagramvänlig, spackeltavla i beige toner. Ni vet en sådan som många influencers DIY:ar av en canvas, spackel och lite beige färger? Och, absolut inget fel i det, men det är inte jag. Ge mig Botticelli tack!

Jag har gått några ronder mot denna tillfälligt beige version av mig själv och känt lite förvirring. Kanske är det min ascendent i vågen som har strävat efter en slags balans och därmed skapat denna känsla av plötslig identitetskris..? Den sidan av mig har förmodligen försökt åstadkomma mindre maskeradkänsla och mer konvention? Men, så en dag var jag på Emporia med min dotter och sprang på följande skor…

Dessa skor fick mig att glömma allt vad balans heter, bokstavligen och bildligt talat. Måste äga. Trots alla kullerstensgator i Lund. Dock tvekade jag inför köpet till min dotters stora besvikelse. Sedan sa hon något som fick mig att verkligen börja tänka; ”Mamma vad har hänt? Förr gick du alltid i klackar och körde din egen grej, till och med när vi var små sprang du runt i klackar. Du har blivit alldeles för trendig i din stil nu. Och allt började med dina chunky boots du köpte förra året.” Detta träffade rakt där det skulle. Bulls eye. Vad har hänt med mig? Jag har blivit, ve och fasa, B E K V Ä M. Det som absolut inte få hända. Att bli bekväm innebär för mig att sluta sträva, sluta försöka och istället falla in i fållan. Att bli fotriktig och praktisk. Ska tillägga att de ovan nämnda chunky bootsen tvekade jag verkligen inför att köpa, men gick emot min känsla och aldrig har jag fått så mycket komplimanger för mina skor som då… vet inte om det säger mer om mig eller min omgivning?

Just nu lever jag inte som jag lär, och har nog inte gjort det senaste året. Anledningarna är nog mer än en, men det måste bli ändring. Första steget mot detta blev att jag härom fredagen plockade fram mina högklackade boots inför en utekväll. Resultatet blev blåsor under trampdynorna, men jag kände mig bekväm i all min obekvämlighet och betydligt mer som mig själv igen…

Så, ska jag köpa de vinröda lackiga klackiga rosettskorna?

Det har blivit dags för ett parfyminlägg!

Vid något tillfälle, mer än ett, har jag både läst och hört talas om att vår förmåga att känna doft är det sinne som står i närmast förbund med vårt minne. Dofter kan framkalla minnesbilder och känslor, det tror jag att alla kan instämma i. Bland annat av den anledningen intresserar parfym mig. Mitt parfymintresse är på en nivå som är galen. Denna ständiga jakt på ”signaturen” är helt vansinnig och dessutom onödig, jag tror inte man hittar en signatur om man är en riktig entusiast. Däremot har jag kommit fram till att jag hittills har några återkommande som jag köpt igen mer än en gång efter att de tagit slut, vilket måste innebära att de har en speciell plats i mitt hjärta. Sedan finns det dem som man kanske inte använder längre men som det ändå måste finnas en flaska av i samlingen.

Vi börjar med Chanel Coco eau de parfum. Detta kan vara den första doft som jag köpt mer än en gång och som jag använt tills det absolut inte kommer ens en liten antydan till droppe ur. Detta är en doft som skriker framgångsrik kvinna på 1980-talet, med axelvaddar, stort hår och smala klackar. Hon jobbar på kontor och återapplicerar cerise läppstift flera gånger dagligen, när hennes vita klumpiga telefon ringer måste hon avlägsna sitt enorma clipsörhänge i låtsasguld för att det inte ska skrapa emot luren. På den lilla fritid hon har ägnar hon sig åt att bada skumbad med det stora håret uppsatt högt på huvudet, med de cerise läpparna lätt särade och en martini på badkarskanten. Det händer att hon gör en man äran att få bjuda på middag ute, men hennes iskalla yta, självständighet och tjocka skinn på näsan skrämmer bort de flesta. Det bekommer henne egentligen inte eftersom den ende hon vill ha är otillgänglig annat än för enstaka, passionerade möten i natten. När dagen gryr dammar hon av sig känslorna och klackar vidare till kontoret med huvudet högt och försöker glömma det faktum att hon aldrig kommer göra något annat än att klättra på karriärstegen, dricka cocktails i viktiga sammanhang och återapplicera sitt cerise läppstift.

Förstår ni då vad detta är för doft? Den vrålar pondus, framgång och kvinnlig power! Men någonstans där i botten hittar vi en mjuk cashmeretröja, kleenex-box, ett glas rödvin och ett regnigt fönster med utsikt över storstadens glittrande skyline.

Denna kvalar in i kategorin ”Ska alltid finnas i samlingen”.

Jag har bloggat av och till i 100 år, av olika anledningar har jag slutat och börjat om och hållit på sådär i evigheter. Att läsa och framförallt skriva har skänkt mig nöje och tillfredsställelse så länge jag kan minnas, sedan jag lärde mig i princip. Jag har raderat allt gammalt och börjar nu om, i ett desperat försök att faktiskt lyckas vara mer kontinuerlig. Sist jag var riktigt bra på det var när mina barn var små. Då behövde jag skrivandet för att på något sätt reflektera över vardagen i backspegeln, det hjälpte mig att se på saker med humor och tillförsikt även när nuet kändes utmanande. För i backspegeln var det sällan så stort och svårt som det kändes i stormens öga. Med tre små kultingar fanns det mycket att reflektera över och skriva om. Jag var ung och på den tiden tyvärr sämre på att strunta i andras åsikter vilket gjorde att jag slutligen gav upp bloggandet, även om jag hade många läsare som verkligen uppskattade mina texter. Jag skrev ju egentligen inte bara för mig utan även för att jag visste att det kan ge andra något, igenkänning om inte annat.

Idag vet jag bättre och bryr mig faktiskt inte det minsta om vad andra eventuellt tycker om mitt skrivande eller hur jag väljer att leva mitt liv. Jag är en skrivande människa, som förmodligen aldrig kommer att avsluta min egen bok (eller böcker…) det finns massor av kapitel till ofärdiga böcker, men jag tror att det här formatet passar bättre just nu. Nu är jag 40+ och har hunnit uppleva en hel del, bloggens syfte är därför att dela med mig av erfarenheter jag har fått som kvinnlig entreprenör inom skönhetsbranschen bland annat.

Jag kom att tänka på hur mycket jag gillar blogg som format. På något vis har tidens anda gjort att vi lever i en värld där allt ska gå fort. Ingen har tålamod att genomleva mer än tre minuter av en video på tik tok eller en reel på instagram, och hur trevligt det än är så saknar åtminstone jag tiden då man läste en text och hann reflektera, utan alla flimrande intryck, ljud och effekter. Att läsa en blog blir, för mig i alla fall, som att bläddra i ett glossigt magasin och insupa inspiration i lugn och ro.

Dock har jag inget emot olika digitala plattformer och format, men jag tycker att vi behöver eftersträva en balans. Blogg är ett sätt att balansera på linan och kompromissa i en värld där jag ibland saknar doften av en tidning, känslan av trycksvärta på fingertopparna och nysningarna det framkallade. Bråken om vem som skulle läsa vilken del först (jag ville läsa B-delen med dödsannonser) och hur pappa i princip satt gömd bakom den enorma ”pappersväggen” vid frukost. En upplevelse våra barn aldrig kommer att få.

Ett digitalt skriv- och sminkbord där berättelser om allt som rör skönhet, doft och romantisering av livet produceras. Bland annat. För att det är vad som behövs i en värld som står i brand.